Så länge skulle jag aldrig kunna

Jag skulle just låsa ytterdörren. Då dök han upp rikdagsmannen. På mitt jobb. Han såg lite blå-grön ut i ansiktet. Mycket vänligt men en gnutta stressat bad han om att få låna toaletten. Självklart släppte jag in honom. Snabb som en vässla kilade han in. Själv väntade jag kvar vid ytterdörren dryga 10 meter ifrån toaletterna. Knappt hade riksdagsmannen hunnit in innan det började. Jag trodde att tidernas skyfall hade satt igång utanför. Undergången var nära. Men när jag kikade ut såg jag att solen strålande så vackert och inte en droppe regn föll. Ljudet visade sig istället komma innefrån toaletten. Maken till skvalande har jag nog inte hört sedan...lillbrorsan hälsade på. Det mest uppseendeväckande var att ljudet inte upphörde. Det bara forsade och forsade. Intensiteten i forsandet kombinerat med tidsaspekten skickade upp mina ögonbryn någonstans till hårfästet (dvs mycket långt upp i pannan) . Efter en overkligt lång tid avtog slutligen ljudet för att sedan helt upphöra. Bara ett mycket kort ögonblick därefter kom en harmonisk och avslappnad riksdagsman ut och började konversera glatt.

Två saker lärde jag mig av ovanstånde episod: Blåsor kan tänjas och politiker har ibland mycket långa möten.